Tenoren och staden
Caruso och Sorrento
Enrico Caruso, tenoren från Neapel, och hans sista sommar nära Sorrento, plus Lucio Dallas sång som kom till i ett hotellrum ovanför havet.
Reservera dina platser ↗Tenoren från Neapel
Enrico Caruso föddes i Neapel den 25 februari 1873 och dog där den 2 augusti 1921, 48 år gammal. Han döptes dagen efter sin födelse i kyrkan intill familjens hem på via Santi Giovanni e Paolo. Han betraktas allmänt som 1900-talets främsta tenor och som den första internationella inspelningsstjärnan, med omkring 250 kommersiella inspelningar gjorda mellan 1902 och 1920. Hans karriär förde honom till Metropolitan Opera i New York, där han gjorde 863 framträdanden, men han förblev en neapolitanare som sjöng sin hemstads sånger som extranummer.
Rösten på skiva
Caruso och grammofonen främjade varandra. Hans tolv tums-skivor var begränsade till omkring fyra och en halv minut, så ariorna han spelade in valdes ut eller kortades för att passa. Hans inspelningar av Vesti la giubba från 1902, 1904 och 1907 var bland de bäst säljande skivorna under 78-varvs-eran. En tenor i en konsertsal i Sorrento arbetar i en tradition som Caruso var med om att forma: en enda röst, ett kort berömt stycke och en publik som kan melodin.
Den sista sommaren
Efter en allvarlig sjukdom i New York seglade Caruso till Italien i slutet av maj 1921 för att återhämta sig. Enligt hans hustru Dorothy tycktes han tillfrisknas i Neapel och Sorrento och gick upp i vikt. I juli uppmanade vänner honom att ge sig ut på tröttsamma utflykter i hett väder, och febern återvände. Den 31 juli lämnade hans sällskap Sorrento för en klinik i Rom, men när de nådde Neapel var han allvarligt sjuk. Han dog på Hotel Vesuvio i Neapel två dagar senare. Italiens kung, Viktor Emanuel III, öppnade Royal Basilica of San Francesco di Paola för hans begravning, som tusentals människor bevistade.
Ett hotell ovan havet
Hotellet Excelsior Vittoria ligger på klippan ovan vattnet i Sorrento. Enligt berättelsen bakom sången Caruso bodde singer-songwritern Lucio Dalla där, av en händelse i just det rum där Caruso hade tillbringat en tid strax före sin död. Ägarna berättade för honom om tenorens sista dagar och om hans passion för en av sina unga kvinnliga elever, och historien gav Dalla idén till sången.
Sången
Caruso skrevs av Lucio Dalla på 1980-talet och tillägnades tenoren. Den handlar om en man som är nära döden och som ser in i ögonen på en flicka som stod honom nära, och texten innehåller subtila hänvisningar till personer och platser från Carusos liv. Sorrento förekommer som Surriento, dess neapolitanska namn, vilket påminner om Carusos täta besök i kuststaden. Refrängen bygger på Dicitencello vuje, en neapolitansk sång publicerad 1930. Dallas egen video till sången spelades in i Caruso Suite på hotellet Excelsior Vittoria.
Efter Dalla
Andra sångare tog upp sången. Luciano Pavarotti spelade in en cover 1989 på sitt album Tutto Pavarotti, och Florent Pagnys version från 1996 nådde andraplatsen i Frankrike. Efter Dallas död gick sången in på den italienska singellistan och nådde andraplatsen. En sång skriven i ett hotellrum i Sorrento för en neapolitansk tenor har blivit en standard för tenorer i allmänhet, vilket är varför den dyker upp i ett program som börjar med opera.
Var den passar i konserten
Caruso finns bland de sånger som anges för andra halvan av Sorrento-konserten, vid sidan av 'O sole mio, Torna a Surriento och Funiculì funiculà. Programmet kan ändras, så det är en sannolik låt och inte ett löfte. Om du hör den kommer du att vara en kort bit från klippan och hotellet som inspirerade den, vilket är den typ av lokala detaljer en Sorrento-konsert kan erbjuda och en stadiumkonsert inte kan. Lyssna efter de neapolitanska orden i refrängen, som ryms inom standarditalienskan.
Källor