Andra halvan
Neapels sånger, förklarade
Neapels sånger under konsertens andra halva för nybörjare: var canzone napoletana kommer ifrån och vilka dess mest kända sånger är.
Reservera dina platser ↗Vad canzone napoletana är
Canzone napoletana är benämningen på sånger på neapolitanska, vanligtvis skrivna för en röst, oftast en mansröst, även om kvinnor också sjunger dem. Kärlekssånger och serenader dominerar, och många av dem längtar till ett äldre Neapel. Det är komponerad populärmusik och inte anonym folkvisa. Santa Lucia, Funiculì funiculà, Torna a Surriento och 'O sole mio är de titlar de flesta känner igen. Texterna är på neapolitanska och skiljer sig därför från standarditalienska även när innebörden är lätt att gissa sig till.
En sångtävling som byggde genren
Från 1830-talet hade genren en årlig scen: en låtskrivartävling knuten till Piedigrotta-festivalen, uppkallad efter en kyrka i Mergellina-distriktet i Neapel. Tävlingen hölls regelbundet fram till 1950. Emigranter från Neapel och södra Italien förde med sig sångerna till andra länder mellan ungefär 1880 och 1920, och turnerande tenorer, bland dem Enrico Caruso, höll dem vid liv genom att sjunga sin hemstads musik som extranummer.
O sole mio
Daterad 1898, med verser av Giovanni Capurro och en melodi tillskriven Eduardo di Capua. Namnet betyder min sol. Melodin gick till di Capua ensam i omkring 75 år, tills Alfredo Mazzucchis dotter gjorde anspråk på en andel för sin far och en domare i Turin höll med 2002. Vid olympiska spelen 1920 i Antwerpen fick den ersätta den italienska nationalsången, vars musik inte hade dykt upp. Elvis Presleys It's Now or Never tog dess melodi.
Torna a Surriento
Bröderna Ernesto och Giambattista De Curtis, en musiker och en poet och målare, skapade denna sång, vars titel betyder Kom tillbaka till Sorrento. Traditionen förlägger dess tillkomst till 1902, då borgmästaren i Sorrento bad Giambattista om en sång till premiärminister Giuseppe Zanardelli, som bodde på Imperial Hotel Tramontano. Nyare forskning tyder på att bröderna hade deponerat den 1894. Hur som helst är det kvällens enda sång som nämner staden du sitter i. Claude Aveling skrev de engelska orden, Come Back to Sorrento.
Funiculì, Funiculà
År 1880, i sin hemstad Castellammare di Stabia, tonsatte Luigi Denza verser av journalisten Peppino Turco till firande av den nya bergbanan uppför Vesuvius. Duon lanserade den på Piedigrotta samma år, och Ricordis tryckta exemplar passerade en miljon inom tolv månader. Både Richard Strauss och Nikolaj Rimskij-Korsakov misstog den för en folkvisa och citerade den, och Denza vann en rättegång mot Strauss. Den sjöngs första gången på Quisisana Hotel i Castellammare di Stabia.
Santa Lucia och senare klassiker
Santa Lucia är en traditionell neapolitansk sång som Teodoro Cottrau översatte till italienska och publicerade i Neapel 1849 som en barcarola – den första neapolitanska sången med italiensk text. Genren fortsatte att producera favoriter även efter 1950, som Totòs Malafemmena och Renato Carosones Maruzzella. Ett konsertmedley av neapolitanska sånger kan sträcka sig från 1800-talet in i 1900-talet, vilket är anledningen till att den andra halvan enkelt rör sig från en barcarola till en efterkrigsmelodi.
Caruso
Lucio Dalla skrev Caruso på 1980-talet som en hyllning till tenoren från Neapel. Dalla bodde på ett hotell i Sorrento, i rummet där Caruso hade bott kort före sin död, och ägarna berättade för honom om sångarens sista dagar. Refrängen lånar från Dicitencello vuje, en neapolitansk sång från 1930. Det är en modern sång med neapolitanska rötter, och den avslutar ofta en konsert av detta slag.
Varför de passar så väl efter opera
Många av dessa sånger är skrivna i den neapolitanska romansens tradition, i en stil nära operan, vilket är anledningen till att tenorer behandlar dem som konsertrepertoar och inte som lätt underhållning. The Three Tenors sjöng själva 'O sole mio tillsammans som ett signaturstycke, och kvällens första halva förbereder örat: arior först, sedan melodierna som växte fram ur samma italienska sångtradition.
Källor