Den första halvan
Tenorarior för nybörjare
Operaariorna som ges namn åt Sorrento-konserten, för nybörjare: historierna bakom Vesti la giubba, E lucevan le stelle och Nessun dorma.
Reservera dina platser ↗Arior i korthet
En aria är ett solonummer hämtat från en opera eller liknande scenverk. En konsert sammanfogar flera så att du hör höjdpunkterna från olika operor i en sittning, utan handlingarna som förbinder dem. Tenoren, den högsta av de vanliga manliga rösterna, har många av de mest kända, vilket är anledningen till att en tenortrio kan fylla ett program med enbart arior. Varje stycke nedan sjungs på italienska, och var och en står på egna ben. Operan använder också recitativ, de talnära partierna som driver handlingen mellan ariorna; en konsert utelämnar dem och behåller melodierna.
Vesti la giubba
Den kommer från Pagliacci, en opera av Ruggero Leoncavallo som hade premiär 1892. Sångaren spelar Canio, en kringresande skådespelare som just har fått veta att hans hustru är otrogen men ändå måste ta på sig clownkostymen och uppträda. Arian är den tragiska clownsgestalten – leende utåt, gråtande inåt. Titeln betyder ta på dig kostymen, och en engelsk version kallas ofta On with the Motley. Enrico Carusos inspelningar av den från 1902, 1904 och 1907 var bland de bäst säljande skivorna under 78-varvs-eran.
E lucevan le stelle
Den tillhör Giacomo Puccinis Tosca, som först hördes på Teatro Costanzi i Rom den 14 januari 1900, en dag senare än planerat på grund av oro för oroligheter. I sista akten sitter målaren Cavaradossi i fängelse med en timme kvar att leva. Han ber att få skriva ett brev till Tosca, och då överväldigas han av minnen, så att brevet förvandlas till arian: och stjärnorna lyste. Det är en av operans två berömda arior, vid sidan av Toscas egen Vissi d'arte.
La donna è mobile
Det är hertigen av Mantuas sång i Verdis Rigoletto, som först sattes upp på La Fenice i Venedig den 11 mars 1851, med Raffaele Mirate som hertigen. Titeln betyder kvinnan är ombytlig. Verdi höll den tillbaka från sångarna och orkestern ända till några timmar före premiären och förbjöd allt visslande av den; redan nästa morgon lär den ha sjungits på gatorna. Den varar bara två eller tre minuter, vilket gör den till ett älskat paradnummer för tenorer.
Nessun dorma
Den kommer från sista akten av Puccinis Turandot, som lämnades ofullbordad vid hans död 1924, fullbordades av Franco Alfano och hade premiär den 25 april 1926. Prins Calaf sjunger den och säger låt ingen sova. Han har besvarat prinsessans tre gåtor, och hon kan låta avrätta honom om hon gissar hans namn före gryningen, så han räknar med att segra på morgonen. Luciano Pavarotti förde den långt utanför operahuset efter att ha sjungit den för fotbolls-VM 1990, och senare fanns den med på den bäst säljande klassiska inspelning som någonsin gjorts.
Den orkestrala andhämtningen
Program för den här typen av konserter innehåller ibland ett instrumentalt stycke, och Intermezzo ur Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana är ett som har fått sitt namn efter Sorrento-konserten. Operan hade premiär den 17 maj 1890 på Teatro Costanzi i Rom. Sedan 1893 har den ofta satts upp tillsammans med Pagliacci som dubbelprogram, ett par som fått smeknamnet Cav och Pag, så konsertens första hälft ekar stilla en berömd kväll på operan.
Granada och de andra nämnda styckena
Granada av den mexikanske kompositören Agustín Lara är från 1932 och handlar om den spanska staden; det är José Carreras signaturmelodi och var den enda sång som alla tre av de ursprungliga Tre tenorerna sjöng som solon vid olika konserter. Nel blu dipinto di blu och Con te partirò är senare sånger, förknippade med Domenico Modugno och Andrea Bocelli. Programmet kan inkludera dem vid sidan av ariorna ovan, och båda är berömda: Nel blu dipinto di blu, känd som Volare, vann Sanremo 1958 och kom trea i Eurovision, och Con te partirò sjöngs första gången av Bocelli på Sanremo 1995.
Källor